Det är bara att vänja sig, Jenny Wilson låter sig inte etiketteras. Med varje ny skiva intar hon nya marker och utmanar sin publik med att ruska av sig det vi trodde vi visste att hon var.
Om första skivan ”Love & Youth” var en poppig redogörelse över den ungdomliga kampen, var andra plattan ”Hardships!” en tät skildring av moderskapets vedermödor i slavsångens anda. Tillsammans med formidabla Tensta Gospel Choir gjorde hon nya versioner av ”Hardships!”-låtarna och förevigade dem på skivan ”BLAZING”. Turnén som följde var minst sagt brännhet – de formligen smälte ner scenerna de spelade på med sin egensinniga, dundrande energi.
Nu gör vi oss redo för hennes fjärde omgång – ”DEMAND THE IMPOSSIBLE!” – Förbered er på framtiden!
Så här säger artisten själv om nya skivan:
”Be realistic, demand the impossible!” sprayades av radikala ungdomar rätt över en husvägg i Paris under studentrevolten 1968. Jag älskar det vackra och bråkiga i det uttrycket. Det säger allt – vad annat kan man göra när man är en medborgare i ett samhälle som är fucked up? Gå ut och begär det omöjliga!
För mig har de senaste årens upplopp och revolter varit synonyma med vad som har utspelat sig i min egen kropp. Jag fick bröstcancer för några år sedan. Min kropp blev ett samhälle i kaos, och jag som medborgare i det samhället behövde göra uppror och slåss. Jag var tvungen att begära det omöjliga! Med livshunger och exalterad ilska i mig, producerade och skrev jag den här skivan. Det är en hyllning till upploppen, till överlevnaden, till kampen.
”DEMAND THE IMPOSSIBLE!” är en kokande soppa med en sparka-ner-staketen-känsla. Här hör man gatans profet, tiggaren, alla tiders lidanden. Det är drypande, rytmiskt, utan fartgränser. Och jag har aldrig gjort en bättre skiva, aldrig skrivit poesi med en skarpare penna förr. Jag hade inget val. – Jenny Wilson
