Ny skiva, nytt språk, nytt namn.

Anders Wendin. Så heter jag, och så kallar jag artisten som släpper den här skivan. Visst är det min debut. En dag om allt går bra så åker Moneybrother ut på en sväng i världen igen. Men i år vill jag vara hemma med familjen.

Det är naturligtvis något jag talat tyst om tidigare men jag är ödmjuk inför faktumet att en fullängdsskiva med egna låtar och texter på svenska är det konstnärligt finaste man kan leverera som svensk artist.

Jag har också alltid tänkt att så ska det bli en dag.

Det har varit mycket kul och mycket inspirerande att få spela i många olika länder och jag har lärt mig mycket genom att ena dagen spela i ett land där man är populär, för att nästa stå på en liten scen och spela för bartendern. Men en skiva på svenska har jag alltid sett fram emot.

I början av 2013 när jag och min fästmö precis hade byggt klart vårt hus ute på landet, slet hon av båda hälsenorna och blev rullstolsbunden. Jag ställde in mina åtaganden och blev hemtjänst på heltid för att rulla omkring med henne. Och i rullstol med båda benen i gips upp till knäna berättade hon att vi högst oplanerat skulle bli föräldrar.

Under månaderna då jag plötsligt blev en sån som väntar, skrev jag klart 10 låtar.

Jag byggde en (mycket) enkel studio i en stuga på tomten.

I kontrast till min senaste skiva “This Is Where Life Is” som spelades in i 4 världsdelar så spelade jag denna gång in allt hemma.

Henrik Svensson som var den första trummisen i Moneybrother-bandet (och som tidigare hjälpt mig med skivorna “Pengabrorsan” och “Mount Pleasure”) har under hösten och vintern tillsammans med mig producerat min första solo-skiva på svenska.

”Dom ska få se vem dom roat sig med.”

Såklart har jag snott titeln av Lil-Babs. Det är ett mantra jag dragit för mig själv när jag varit nervös inför att kliva upp på scenen. Det var också arbetstiteln på denna skiva som jag alltid velat göra men samtidigt förstås varit nervös för att ta tag i.

Jag har skrivit om mitt liv. Om ångest, tvivel och uppgivenhet. Och så, förstås, en låt om den överrumplande kärleken till min lilla kille.

Jose Gonzales gästar med gitarrspel på sista låten “Snart kommer det en båt” och Krister Henriksson gör ett inhopp på låten “Du måste kunna gå” som mannen i korvkiosken på Ludvikas tågstation vars förbannelse är att alltid höra tågen avgå men aldrig kunna hoppa på.

Jag har satt ihop ett band som åker ut några dagar i April, och första singeln ”Lämna lampan på” kommer nästa vecka.

Skivan släpps den 26e mars.

Jag hoppas att ni tycker om den!

Er
A